Det är fjärde advent, men rosenbuskarna blomstrar, druvorna i trädgården, vattnet i dammen porlar och fåglarna kvittrar. Det är grönt och varmt ute, men det är inget som är ovanligt när det gäller Rivierview. Det är alltid grönt där, året om. Vi fick snö en gång, och då klagade alla på att det var kallt.
Ja, självklart att det är kallt om det är snö.
Det var bara barnen som var glada att det var snö.
Fast jag vet inte om vi kommer få se snö igen, kanske om ett par hundra år, och då är vi ju alla döda ändå.



Jag är då Mercedes Swales, fjorton år gammal och älskar att skriva.
Jag är inte som vanliga barn enligt mina föräldrar. Jag älskar att läsa och skriva, och böcker och min dator är nästan det enda som består i mitt rum.
Just nu är det även julsaker, annars är det bara böcker och min dator.



Det är här min mor Paris Swales, en känd artist i Rivierview. Det är därför vi har så högt staket och kodlås för att komma in till vår tomt, så att vi inte får så mycket paparazzin efter oss hela tiden.
Det är en sak som är jobbigt, när man är till exempel på stan, hela familjen. Paparazzin förföljer oss men pappa eller mamma verkar bara njuta av det.



Det är här då min far Josh Swales. Brandman och modig.
Han är också känd, som en känd brandman då. Och alla avgudar honom. Alla utom jag.



Jag är ensambarnet, men jag vill ha syskon som jag kan vara med. Mor och far har nästan aldrig tid med mig, dem måste bara träna på olika saker, gå på konserter eller släcka bränder. Jag antar att det är så livet är om man har kända föräldrar.
Så jag nöjer mig med mina böcker och att få sitta och skriva ensam i rummet.


Ja, denna historia handlar om mig som ni kanske förstått, om mitt liv, om hur min julafton kommer bli och dagarna innan och efter till nyår.