Samantha

När Gwen slog upp ögonen, var hon i någon slags källare med trista tapeter och det fanns inga fönster. Det var nästan deprimerade.
Det var alldeles tyst och hon trodde att hon levde. Hon skrek till när någon la handen på hennes axel. Hon snodde runt och stirrade på en man med en svart kappa och huva över sig och med skelett som händer.
Är det här något slags skämt eller är det bara Halloween? tänkte hon.
"Det är inget skämt. Det är verklighet." Sa mannen och Gwen ryckte till, hade han läst hennes tankar?
"Vem.. är du?" Frågade hon dumt och han la huvudet lite på sned.
"Liemannen, the Riper, Döden. Jag har olika namn." Svarade han mörkt och nästan trevligt, i alla fall av det Gwen hörde.
"Så.. jag är död?"
"Klipsk flicka. Ja, det är du, Gwendolyn Rose Richer. Jag tänkte ge dig en chans, men du får själv bestämma om du vill eller inte."
Gwen såg förvirrat på honom. "Vad för chans?"
"Du får vara kvar på jorden eller vara i underjorden - du bestämmer."
Gwen svalde och hann knappt tänka innan hon svarade. "Jorden!"
Han nickade och tog hennes hand. "Det finns en nackdel.." Sa han innan han försvann och Gwen blev stående med ett förvirrat uttryck.


2 år senare...
Angelica stod utanför huset, hade valt att inte begrava sin dotter i kyrkogården. Hon svalde och tårarna rann nerför hennes kinder.
Hon hade redan en annan dotter, men mannen James var kvar i huset med henne. Hon svalde hårt och fick inte stopp på tårarna, hade aldrig förstått vad som hade hänt när hon hade hört ett skrik och ett biltjut. Hon och James hade sprungit ut och till deras fasa hade Gwendolyn legat ute på den jordiga gatan, alldeles blodig och bilen hade kört ner för bron, rakt ner i vattnet. Föraren och Gwen hade inte överlevt.
Det var inte många som kommit på begravningen, bara Angelica, James, Gwens vän Emerald och hennes mamma Holly.
Holly hade suttit och tröstat Angelica nästan hela kvällen och Emerald hade suttit vid Gwens nyfödda lillasyster Rose, tagit hand om henne och gråtit.

Angelica ryckte till. James hade lagt en hand på hennes axel och deras dotter Rose satt på marken vid hennes fötter. Hon log och James torkade bort hennes tårar. Hon bar upp Rose och kramade om James lite som besvarade kramen.
"Det kommer att gå bra, älskling." Sa han vänligt och dem båda kysstes innan dem gick in i huset.



Angelica hade lagt ner Rose i sovrummet och hon och James hade satt sig utanför för att se på tv.
Angelica satt och lekte med en sliten docka hon hade fått när hon fötts, av några avlägsna släktingar. Hon satt och kramade om dockan medan tåraran rann svagt nerför hennes tårar. Hon visste inte riktigt varför, eller vad som hänt. Hade bara en känsla av att hon förlorat någon och blev därför ledsen. Hon kramade om dockan mer och några tårar rann ner på dockan, men torkade snabbt. Hon reste sig upp, kramade om dockan och gick klumpigt mot spjälsängen. Hon hade lyckats fått ett sätt att komma upp där utan hjälp. Hon la sig ner efter att ha klumpigt klättrat dit.



Gwen vaknade upp och såg att hon låg i sitt rum, på sin gröna täcke. Hon såg förvirrat omkring sig. Hennes blick fastnade i spegeln och hon såg sig själv, genomskinlig och spöklik. Hon svalde och reste sig snabbt upp och klättrade ned. Hon sprang uppför trappan och såg sig omkring, men hela huset var svart. Hon gick försitkigt in till sina föräldrars rum och såg dem ligga och sova. Hennes blick föll på en liten flicka som låg i spjälsängen. Hon gick fram dit och la huvudet på sned. Var det där hennes lillasyster?
Hon svalde och drog sin hand mot hennes kind, torkade bort sin lillasysters tårar och log.
"Du behöver inte vara ensam längre, jag är här." Sa hon vänligt och satte sig ned på golvet, framför sin systers spjälsäng och svalde.


Några år senare..

Gwen hade blivit tonåring och Rose barn. Rose hade som småbarn sett sin storasyster och dem två hade blivit bästa vänner. Hennes föräldrar trodde bara Rose började bli galen och hade därför skickat henne till någon psykolog på sjukhuset.
Rose fick ensam gå på bussen, men helt ensam var hon inte. Hennes storasyster Gwen satt bredvid och höll henne i handen, så gott som det gick.
"Varför måste jag åka dit?"
"För mamma och pappa vet inte riktigt att du sitter och pratar med mig, och att de mår dåligt.." Svarade hon lugnt och såg framåt, sneglade smått mot busschauffören för att se till att han inte märkte att Rose satt och pratade med sig själv.



Gwne hade blivit överasskad när hon skulle iväg från sjukhuset, då hennes mamma skulle hämta Rose. Hon hade träffat på sin bästis Emerald som sett Gwen och sprungit fram till henne. Hon hade inte ens blivit rädd när hon såg att Gwen var ett spöke, utan bara glad att hon var där. Dem kramade om varandra så gott det gick innan de tog taxin hem till Emerald - bättre det än att åka hem till Gwen när hon ändå är död.
Båda svalde och Gwen lutade huvudet mot Emeralds axel och hon la armen om henne, brydde sig inte alls om vad taxichauffören skulle tycka.


Del 2 slut!
Och det kanske är sista delen. Familjen är borttagen på mitt sims och jag har inga fler bilder.
Men om ni vill, så kan jag fortsätta utan bilder. Ni väljer! :)

Simma lugnt!